Utsatt för psykisk misshandel under flera år
Fick upp ett minne på Snapchat idag, "Den här dagen för x år sedan". Det minnet gav mig en klump i magen och en påminnelse om att jag skrivit ett dokument på min dator som handlar om samma sak.
Jag blir ledsen över att jag blivit behandlad så här, och trots att jag förträngt mycket och även förmiskat det som hänt så blir jag dagligen påmind om hur jag under flera år blev psykiskt misshandlad. Det sätter sina spår oavsett hur man kämpar för att glömma. Är stolt över mig själv och hur jag på egna ben har tagit mig upp och kämpat samt över hur jävla fantastisk jag är som är så posititv helatiden trots allt jag gått igenom i livet. Den som inte levt i det kan inte förstå, och det är jag glad för, för jag önskar inte ens min värsta fiende att uppleva något som detta. Trots att jag under många år blivit psykiskt misshandlad så lever jag idag ett väldigt bra liv.
(Texten nedan handlar endast om en väldigt kort period av alla år jag levt i psykisk misshandel, innehåller även fula ord)
Skrivet 21.12.XXXX
Jag somnade med ångest och magont. Inte vanlig magont utan en tung klump av oro och skam. Vaknar av en utskällning för att jag inte vikt hans kläder som han ska ha på jul-lunchen med kollegorna, och inte packat ner dem åt honom. Ett endaste litet tecken på uppskattning eller tack finns inte, för att jag igår tvättat hans kläder på hans kommando. Jag bara ligger tyst och sväljer gråten för att inte låta honom få vinnarkänslan igen en gång. Två sekunder senare får jag en ordentlig utskällning för att jag köpt en klädrulle från Ikea och inte någon dyrare och bättre, för den från Ikea (som han aldrig ens testat) fungerar knappast lika bra. Svarar kort att han kunde ha köpt en egen, och jag får därefter som svar att han skulle köpa egen om han skulle bo själv. Jag svarar ingenting utan kämpar mot klumpen i magen och för att hålla tårarna borta. Räknar ner tiden tills han lämnar hemmet så jag vågar andas och släppa ut mina känslor. Dag 178 i detta helvete har satt igång. När han äntligen går till jobbet kommer tårarna ut i floder, jag hulkar mig och kippar efter andan samtidigt som jag funderar vad jag ska göra för att vara en bättre flickvän och duga.
Nu är det bara att vänta på att han kommer hem så jag får ta emot nästa utskällning då maten inte står framdukad, för idag har jag inte handlat åt honom och inte tänkt laga mat då jag själv ska ut och äta med vänner och jag känner dessutom att det för min del får räcka till nu. Samtidigt som jag verkligen inte orkar med flera utskällningar och känner att det är bäst att kocka ihop något ätbart åt honom.
Så ser vardagen ut för mig, jag jobbar ett heltidsjobb som närvårdare och tar hand om hemmet samt min pojkvän. Som tack för det "obetalda jobbet" får jag en ordentlig utskällning om det inte står mat på bordet då han kommer hem från jobb, eller om jag glömt köpa Redbull åt honom. Jag har lagat mat åt honom varenda dag, (bortsett från någon enstaka dag under alla dessa månader, dessa dagar är samanlagt tre) jag har alltid sett till så att det finns mat åt honom att ta med till jobbet följande dag, i fall maten tagit slut då vi ätit middag har jag på kvällen gjort ny mat så att han har lunch att ta med följande dag. De gånger han har kockat, diskat eller ens hållt i ett städhjälpmedel är med bra tur lika många som jag inte har lagat mat åt honom. Jag har gjort allt för honom, allt är färdig serverat, handlat, tvättat och städat och jag får ändå alltid höra hur jag borde gjort bättre. Orkar jag inte diska hans middags-tallrik efter att jag själv vart på kvällstur på jobbet och kommer hem runt kl 22, får jag klagomål över hur förjävligt det ser ut här hemma. När jag sminkar mig eller klär mig i annat än pyjamas/träningskläder får jag höra att jag ska "bjuda ut mig på stan". När jag kommer hem med tunga matkassar och mindre pengar på mitt konto får jag höra att jag säkert varit otrogen på samma gång jag var till butiken. När han sitter vid sin dator och vill ha något att dricka frågar han inte "kan du hämta en dricka åt mig?" utan det låter i negativ ton; "hämta en dricka åt mig! Eller är det för tungt för dig?!". När han tycker jag ser på en dålig serie och jag ifrågasätter vad jag borde göra istället får jag som svar "Du borde spela CS, men din dator är ju bara skit, du kan lika gärna slänga ut den". När jag bär en ny, grå tröja som jag gillar väldigt mycket får jag höra att det är det fulaste han någonsin sett. Att jag har en Huawei telefon är också bara skit såklart, jag borde ju ha en iphone som han. Allt jag har, allt jag gör och allt vad jag är, är bara skit. Totalt värdelös. Mina vänner är enligt honom, världens sämsta, mitt jobb är värdelöst, min bil är hemsk (trots att han alltid vill låna den då han ska iväg). Fest får jag inte heller gå på, varken med mina vänner eller hänga med med honom. Han scrollar instagram och säger högt hur snygga alla brudar är där, visst jag kan hålla med, men att ge sin egen flickvän en liten komplimang någon gång kanske inte heller vore fel. Att träffa en vän över en kaffe på ABC är knappt tillåtet, och får jag gå så blir jag anklagad för att "gå ut och hora mig". Frågar jag något får jag ofta som svar "Håll käft satans fittkärring!".
Jag serverar honom ett lyxliv och gång på gång får jag utskällningar om hur jag borde vara bättre.
